Men nej. För hennes diagnos har FK bestämt att man blir frisk på två veckor. Därför fick hon bara sjukpenning för de två första veckorna. Det är ju trots allt försäkringskassan och inte läkaren som har bäst koll på om man är frisk. Eller? Enligt FK:s regelverk hade de gjort rätt. Det visade sig att läkaren ställt fel diagnos. Om det berodde på inkompetens, försumlighet eller lathet förtäljer inte historien.
Ok. För att FK ska kunna ta nytt beslut säger de: "Den ansvarige läkaren måste ge en ny diagnos". Problemet var bara att läkaren sa, citat: "Jag har inget att tillägga". Enligt FK kan du heller inte gå till en ny läkare (varför?) för att bli, så att säga, "retroaktivt sjukskriven". Summa summarum: Min vän kunde inte jobba pga smärta, och hon kunde inte bli sjukskriven och fick därmed ingen sjukpenning. Hon fick till slut ta tjänstledigt från jobbet. Givetvis utan lön.
Vettigt? Om man diggar fascistoida metoder, ja. Till saken hör att min vän sedan gymnasiet jobbat på hyfsat hög nivå inom den privata sektorn. Hon har sällan eller aldrig tidigare varit sjuk, är överlag klipsk och seriös och har således pumpat in rejält med pynt i den stora skatteapparaten. Med andra ord, det är ingen pajas det här handlar om.
Nu briljerar FK (DN, SVD)med att sjukskrivningsdagarna gått ner till i medeltal 6,1 förra året. Klar förbättring mot 15,9 2003. Det jag är intresserad av är hur många som tvingats gå till soc istället. Men visst fan, jag glömde. Det är ju valår.
Ja visst är de goa. Jag får inte heller någon ersättning, trots att de godkänt min sjukskrivning. Vilket jag kunnat acceptera om någon, under det halvår som jag väntat på ett beslut, hade berättat för mig att det fanns en risk för att jag inte skulle få några pengar. Tvärtom sa kundtjänsten att det bara var en frågan om hur mycket pengar jag skulle få, samma intryck fick jag när jag frågade min handläggare.
SvaraRaderaOch några pengar från soc fick jag inte förrän jag och min flickvän bröt upp eftersom hon tjänade "tillräckligt".
Samtidigt fick hennes systers kille sjukpenning i tre månader trots att han börjat arbeta igen, för att "det ska du ha om du känner att du inte klarar av det". Inte konstigt att skutan läcker om de tjärar den med sådana principer.
Jag tycker inte det är någon självklarhet att vi ska ha ett sådant system i Sverige (det är en lyx som är få länder förunnat). Men om det finns ett så måste det ju fungera relativt smärtfritt om det ska vara någon mening med det. Och framförallt inte vagga in folk i en falsk trygghet som de gör nu.
Undrar hur många som skulle vända sig till dem om de privatiserade försäkringskassan och gjorde valet av sjukförsäkring fritt?
Missbruka inte svastikan på det sättet.
SvaraRaderaEn annan dimension på problemet är att en del läkare fortfarande, i bara farten, sjukskriver så fort någon ynkar sig lite. För att inte tala om de som sjukskriver för att bli av med patienten. Och visst, det är ingen lätt sits. Smärta är ett exempel på något som är extremt subjektivt. Läkaren måste i sådana fall, så långt det går, lita på patienten. Men i de fall där de vet att sjukbilden inte kommer att ge någon ersättning bör de åtminstone tala om det direkt, inte bara sjukskriva och skeppa över till FK. Konflikträdda klåpare är vad de är.
SvaraRaderaJocke: Jag missbrukar inte, jag brukar.
SvaraRaderaJo sådana läkare finns säkerligen. Men som du säger så är det heller inte alltid så lätt att avgöra om patienten är sjuk nog för en sjukskrivning när det gäller åkommor som inte är så konkreta.
SvaraRaderaMen man får ju också förutsätta att de allra flesta människor är ärliga och uppriktiga när de beskriver sina symptom och hur de uppskattar sin arbetsförmåga.
Min erfarenhet av de läkare jag träffat är dock att de är väldigt restriktiva med att sjukskriva. För min del behövdes diagnoser från en allmänläkare och två specialister innan de kände att de med säkerhet kunde sjukskriva mig. Men det beror väl på vad för åkomma man har också kan jag tänka mig.
Försäkringskassans logga ser för övrigt ut som en avsugning, säger väl allt!
SvaraRadera